Sam Fisher är en arg jäkel, har alltid varit och kommer troligen alltid att vara. Åtminstone så länge folk fortsätter att skicka ut honom på omöjliga uppdrag, alldeles ensam. Denna gång är han dock arg på allvar, riktigt arg. Någon har varit dum nog att döda hans dotter och sitter nu illa till när Fisher tar upp denna personliga vendetta och jagar efter mördaren. Förrådd av sin egen organisation, Third Echelon, arbetar han nu helt ensam och är farligare och dödligare än någonsin.
Det första som slår mig efter att jag klickat på “Nytt Spel”(ja, menyerna är på svenska och jag kan inte förstå varför), är hur cinematiskt narrativ inledningen är. Sam Fishers historia berättas i imperfekt av en dunkelt belyst man i ett mörkt rum som genast för tankarna till förhörsrummen i valfri spionfilm. Mannens skorriga röst kombineras med korta, halvt transparenta scener och gör väldigt mycket för att komma i rätt stämning för den intrig som bjuds in till.
Cinematiken fortsätter genomgående vara en avgörande faktor och spelet genomsyras av en thrillerkänsla med tydliga paralleller till exempelvis tv-serien Criminal Minds. Detta, och en känsla av mystik, fördjupas ytterligare av den genom spelet alltmer djupgående handling som utvecklas och läggs fram efterhand som man avancerar. Denna, i brist på ett bättre ord, luddighet skulle lätt kunna resultera i ett svårgreppat spel och ge spelaren en oförståelse för vad som ska göras, och varför. Detta har man dock undvikt väl genom att, inte helt olikt en deckare, låta Sam och spelaren få ta del av historien en liten bit i taget. Spelaren förstår alltid vad som ska göras och varför, och möjligen vad som kan komma att ske efter det, men sällan mycket mer än så.
I många andra spel hade denna typ av handling blivit lidande av bristande intuivitet och möjligheter i spelmekaniken. Ett icke-inspirerande eller alltför simplistiskt stridssystem, exempelvis. SC: Convictions spelmekanik känns dock väl genomtänkt och hjälper, för att inte säga tvingar, spelaren att spela ut rollen som spion i det mörka. Fishers höga dödlighet(Recensenten har lyckats överleva maximalt tre skott) medför att spelaren måste tänka strategiskt och handla genomtänkt i de allra flesta situationer, då överilade handlingar eller försök att, så att säga, “rusha” ett rum med ett dussin beväpnade och arga ryssar i 9 fall av 10 leder till död och retry. Att hjälpa spelaren i denna typ av spelande har Ubisoft valt att tillhandahålla en rad olika funktioner och möjligheter, utöver en arsenal av olika vapen och gadgets.
En av dessa funktioner, är den så kallade “Last Known Position”, som lämnar en sillhuett av Fisher på den plats han senast uptäcktes av fienden. Om man sedan försvinner iväg i mörkret och håller sig gömd, stannar sillhuetten kvar på platsen och det är där de fientliga trupperna kommer att leta efter dig, tills de undersökt platsen eller man röjer sin nya position på något sätt. Detta ger spelaren utmärkta möjligheter till att utnyttja överraskningsmomentet och ta fienderna i flanken, medan de avancerar mot “Last Known Position”. En mycket välfungerande funktion som känns välbalanserad; fienderna avancerar försiktigt till i början, men förstår snabbt vad som är på gång och agerar därefter.
En annan, en av de mest användbara, är “Mark and Assassinate” som låter spelaren på förhand markera ett eller flera mål(maximalt fyra, beroende på vapen och uppgradering) för att sedan avrätta dem med en enkel knapptryckning. Funktionen kommer dock inte gratis, utan kräver att man neutraliserar en fiende i närstrid innan den kan användas. “Mark and assassinate” gav först intrycket av att medföra en kraftig obalans i spelet, då den skulle medför att fienderna blev väldigt enkla att besegra. Dock upptäcktes det ganska omgående att så inte är fallet, då man ofta ställs mot fler fiender än vad man har markeringar, samt att när den väl använts en gång, måste man komma en ensam fiende tillräckligt nära för att neutralisera honom i närstrid. Väl balanserade förutsättningar för en såpass användbar funktion, med få möjligheter för överanvändning.
Dessa funktioner uppskattas varmt, då de utgör ett välkommet och förhållandevis originellt tillskott till spion-arsenalen.
Vidare har spelmekaniken förfinats en hel del sedan tidigare spel och intuitiviteten mellan spelaren och spelet lämnar inte mycket att önska. Dels är det förvånansvärt svårt att trycka fel och det är sällan som Fisher springer iväg åt fel håll, vänder sig om i fel läge eller kastar sig in på fel sida om en låda eller liknande.
Man har även slopat de mätare som i tidigare spel berättade för spelaren huruvida man var gömd i mörkret eller ute i ljuset. Istället blir skärmen svartvitt när man befinner sig i mörkret och efterhand som man avancerar in i ett ljusare område blir färgerna alltmer skarpa, för att till sist vara fullt återgivna när man står under en mäktig kristallkrona i gangsterledarens herrgård.
Det är i detta som spelet är som allra bäst. En härlig, cinematisk mystik som genomsyrar handling, både i stort och i detaljerna. En intuitiv och välgenomtänkt spelmekanik som låter spelaren tänka, planera och agera som den spion han/hon representerar.
Dock “Perfektion är ingenting” var det en gång en filosof som sade, och även i SC: Conviction hade han rätt. Spelet har, även i sitt bästa avseende, några få brister. Den första och, i recensentens mening, största är fiendernas oförmåga för mörkerseende; om man befinner sig i mörker, tar det lång tid för fienden att upptäcka Fishers position. Fisher själv, å andra sidan, ser mer eller mindre tydligt i alla lägen, trots avsaknaden av sina kära nightvision goggles.
Spelet bidrar med en halvtaskig förklaring om att hans ögon har vant sig vid mörkret, medan soldaternas inte har det, dock känns skillnaden fortfarande övernaturligt stor. Inte en alltför stor grej egentligen, men tillräckligt väsentlig för att utgöra en nagel i trovärdighetens öga.
Single-Player-kampanjen är också förvånansvärt kort, omkring 5 timmars speltid på tuffaste svårighetsgraden, vilket är synd då det ger känslan av att spelet tar slut lite för fort. Kampanjen tog mig endast två sittningar, visserligen om tre timmar, att ta mig igenom och lämnade mig med en kraftig mersmak. Turligt nog är denna kampanj endast en liten del av spelets helhet, då SC:Conviction är fullpackat med annat material.
Multiplayer-kampanjen, där man tar sig an rollerna som Third Echelon-agenten Archer och ryska Voron-agenten Kestral, är faktiskt bättre än singleplayer-kampanjen och tillhandahålls i split-screen, systemlink och online. De båda agenterna har samma talanger och möjligheter som Fisher, men med fördelen(och nöjet) att kunna samarbeta. Alla markeringar som görs av Archer, dyker även upp på Kestrals skärm och med god timing kan man utföra tandem-avrättningar som är både effektiva och cinematiskt fulländade.
Just samarbetet är också nyckeln till att lyckas, då även om allting kan göras på egen hand, så går det så mycket lättare med en medspelare. Dessutom, skulle en spelare dö, misslyckas uppdraget och man måste börja om. Som partner har man dock möjligheten att återuppliva sin kamrat, så allt är inte förlorat för att man råkar ta en kula i bröstet.
Vad multiplayer-kampanjen dock saknar är en kontakt mellan spelarna och de båda karaktärerna. När man, i singleplayer-kampanjen, tar sig an rollen som Sam Fisher så lär man snabbt känna honom och känna med honom. I multiplayer-kampanjen, å andra sidan, så vet man väldigt lite om Archer och Kestral och man får inte mycket veta heller. Detta kan förvisso vara vad Ubisoft tänkt sig, att ta sig an rollen som två enigmatiska agenter på topphemligt uppdrag, men lite mer information och känsla för de båda hade varit mycket uppskattat.
Detta vägs, till stor del, upp av den härliga, spelupplevelsen och grymma samspelet mellan de båda karaktärerna, men märks fortfarande och blir, speciellt för recensenten som är svag för narrativ, något lidande för helheten. I avrundning kan jag säga att Splinter Cell: Conviction är ett fantastiskt spel som utgör en spännande, adrenalinpumpande spelupplevelse. En utmärkt uppföljare till de tidigare spelen.
Den enda egentligen anledningen att inte införskaffa detta spel är om man endast vill spela singleplayer-kampanjen, då spelet i så fall kan bli något kortlivat. I annat fall, gå och köp spelet och låt dig hänföras och ryckas med.
Login
Subscribe
Sep 3, 2010 
No Comments 
Ramble
